tid.
du får mig att minnas och glömma att tiden vi har bara är flyktig.
snön faller och genomborrar huden. Den kalla luften påminner mig
om varför jag gör det jag gör. Ett andetag, en tanke, en ny start?
skuggor.
Drar naglarna mot den svarta tavlan för att få allas uppmärksamhet, för att det inte är någonting som stämmer.
Men sorgen får vi bära själva. Vi slöt en pakt. Vi svor en ed. Någonting brister. Någonting stängs. Vi dansar här i skuggorna tills själen dör ut. Och jag hade nästan glömt bort det där dumma. Men det tycks förfölja mig konstant, som en påmålad skugga som spikats fast i mig.
Känslorna väller upp som en gryta som håller på att koka över på grund av någons glömska. Glömska kan vara bra ibland. Men den överrumplar mig för det mesta.
Jag och en annan person bara var ett par spelkort med dåliga odds. Det känns väldigt uppmuntrande med falskhet måste jag få säga. Tydligen så är inte andras lycka värd ett skit i andras ögon. Men nu vet jag. Det gör att jag numera värdesätter mig själv och andras lycka mer. Aldrig att jag skulle få för mig att spela den leken iaf.
Men jag kanske har mer självrespekt än vad vissa personer i min omgivning tycks ha.
Undrar om de någonsin kommer att acceptera villkoren eller åtminstone spelreglerna.
Jag menar, för eller senare uppdagas sanningen. Och det är ju trots allt alltid det bästa svaret, men inte alltid det lättaste. Föresten så börjar jag bli för cynisk, iaf för vissa personer.
Men som sagt allt har sina orsaker. Och olika saker skapar sina egna konsekvenser. Och min konsekvens är du.
det börjar med ett leende.
Det vackra vädret lockar fram Karlstads befolkning och alla kommer ut ur sitt skal. Idag intogs vårens första uteserveringsfika med blandade känslor. Vad är det för fel på folk? Har idag sett en tjej i en minimal kjol och linne! En kille i shorts och piké samt foppatofflor. Inget av det nämda är fel om det nu skulle vara sommar. Kan för all del inte förstå varför alla kläder måste av så fort solen kikar fram. Inte så konstigt att folk blir förkylda.
Årets första glass intogs med Helen tidigare idag och jag hittade en alldeles underbar liten affär när jag tog en promenad. Eftermiddagen tillbringades i herrhagsparken med Michaela och småttingarna. Jag älskar verkligen Herrhagen. Man brukar säga en gång herrhagsbo, alltid herrhagsbo. Det stämmer iaf in på mig.
Det finns frågetecken. Men jag ser det mer som ett stort pussel. När man tror att man är klar, det är då man förstår att de viktigaste bitarna fattas. Man letar överallt, men de är spårlöst borta. Antagligen fanns de inte där från början eller så hittar jag dem tids nog. Men det är väntandet och ovissheten som är jobbigast. Ignorans, glömska, tolerans? Nu vet jag de ordens innebörd. Inte vad de betyder, utan vad de innebär. Men jag har trots allt det andra kvar, det sägs att mycket i livet gör en blind. Vänta bara tills den silkestunna slöjan faller till marken, verkligheten kommer på besök och ni står kvar helt hjälplösa utan något försvar alls. Tänk att få tänka på det där underbara. Det som gör en varm. Förståndet är inte helt borttappat än. Det krävs ett mirakel, men det är svårt. Och du är för mycket. Du kväver mig med dina kommentarer. Dina ord äcklar mig, dina diskussioner är värdelösa. Trots att jag är ärlig så tycks du inte förstå mina svar på dina frågor. Upprepningar om och om igen. Trött. Trött på att få höra alla lögner om och om igen. Det spelar ingen roll vad som sägs längre. Inget kommer att få mig att ändra min åsikt om dig. Chansen fanns där. Nu är den borta för alltid. Och det enda du hade behövt säga var det du glömde bort när du såg mig i ögonen och ljög än en gång.
Brev till en gammal vän.
Om jag fick bestämma skulle jag radera den senaste tiden som varit. När kan man egentligen avsluta en vänskap? När slutar man bry sig och vara delaktig i andras liv? Man kan inte vara så naiv att man tror att allt är som förut. Jag känner en enorm besvikelse över hur det blev så här. En gång i tiden var du min bästa vän, vi delade allt och det fanns ingenting som hette hemligheter. Nu känns du obekant, jag kände ditt gamla jag och jag hade velat lära känna ditt nya. Att man flyttar är en sak, att förlora kontakten är en annan. Delvis är det mitt fel att det blivit så här med. Däremot är det inte mitt fel att jag inte får plats i ditt fullspäckade schhema. Att behöva boka en tid för att få en chans att säga hej till dig känns riktigt tråkigt. Det handlar om prioriteringar, det är inte mitt fel att du måste träffa halva karlstad varje gång du åker hit. Har du någonsin sett det ur mitt perspektiv?
Jag kan inte släppa allt och ta tåget ner till dig en helg, alla andra kan det. Jag kan räkna gångerna jag träffat dig sedan flytten på en hand. Det är inte okej. Jag gjorde dig till en viktig del av Theos liv. Med handen på hjärtat så så kan du inte påstå att du känner mig längre. Det finns så många bra och dåliga stunder jag hade velat dela med dig. Händelser fryser till is och vintern känns ovanligt lång. Jag älskar dig min vän men beslutet ligger hos dig för i ärlighetens namn så orkar jag inte kämpa själv.
"Nu tänker jag sakta så ser jag vad pennan min skriver
Att det bästa utav mig finns djupt i mina sämsta sidor"
Trötthet.
Om man någon gång kunde se det ur ett annat perspektiv så skulle det bli så mycket lättare. Klumpen i magen gör sig påmind hela tiden, trycket över bröstet. Alla små tecken på att det är väg åt fel håll. Jag vet vad jag vill och hur jag ska ta mig ut ur det rent hypotetiskt, att omsätta det i praktiken är svårare eftersom jag låser mig. Varför ska man nöja sig med det näst bästa och hoppas på att det bästa ska ske. Jag sätter punkt och lurar mig själv igen. Planerar inte att falla lägre än vad jag har gjort. Det värsta är att jag aldrig kommer orka samla mod och berätta vad som gnager mig. Att vilja ha lycka är normalt, frågan är bara hur högt priset är för att kunna få det?
Tankarna maler runt i huvudet, många nätter har spenderats i mörkret och tystnaden för att hitta lösningar, många tårar har fällts. Oron för andra gör att man inte orkar tänka på sig själv. Egentligen har jag mig själv att skylla. Belastar man sig med andras problem skjuter man undan sina egna. Jag önskar bara att någon kunde hjälpa till utan att jag ber det. Så, nu har jag fått ur mig lite. Måste skriva av mig mer, har blivit dålig på det.
***
Dagen hitills har spenderats med lillprinsen. En rejäl höströjning står på schemat. Är det rent omkring fungerar jag bättre. Vi ska snart göra oss iordning och ta oss vår vanliga långpromenad. Det har blivit en söndagstradition som jag inte vill bryta. Kvällen kommer att tillbringas med en god bok eller en film. Känner inte för sällskap egentligen, kravlösheten passar mig bättre. Nu blir det promenad.
...sch
Bittra fanskap.
Skulle egentligen kunna skriva om saker som förbittrar min tillvaro, verkar vara sånt man vill läsa ändå. Jag är trött på folk med barn. Ja folk, vänner hör av sig. Det är inte en fråga om man kan men tydligen är det svårt att ens fråga. Ett dop dit och ett födelsedagskalas hit, vad gör det?
Har numera en fungerande tvättmaskin, ett nytt kök och min älskade retrolampa kom med posten idag. Imorgon blir det jobb och sedan planering inför onsdagen. Lite panik och ångest har ingen dött av. Ska blir skönt att få det överstökat. Heldag med bästa vännen är inplanerad.
Just nu saknar jag linlugg och hennes kloka råd<3
Nu ska jag diska (terapi) och dricka te. Jag tänker inte be om ursäkt för det här inlägget. Ni som borde fatta kommer att förstå. Jag är bara så förbannat trött.
pms 4-ever.
Jag känner mig rastlös,rotlös och transparent ikväll. Tankarna jagar mig och magen värker. Jag tassar på tå och försöker tränga undan det faktumet att jag aldrig lär mig av mina misstag. Ett, två, tre nu ska vi se...
Imorgon blir det dagis,jobb,hämtning och planering. Planerar på att åka ut till föräldrarna över hela helgen för att andas ut en smula.
Mitt mammahjärta smälte totalt alldeles nyss. Skulle lägga på täcket på Theo (han sparkar av sig täcket hela tiden) och kolla till honom. Jag strök handen över hans gosekind och då sa han klockrent -mamma älskar dig<3
Tror inte man behöver mycket mer än så. Varför komplicera livet ytterligare, nej nu säger jag stopp!
Nu blir det kaffe och betapet med min get.
lördag/funderingar
När vi kom hem kom mina päron förbi på en kopp kaffe. Theo härjade med Moffa och jag satt med mamma och hade ett intressant samtal om hur människor förändras. Vissa förändras med tiden,, vissa tvingas förändras, vissa anpassar sig eller har baktankar med förändringen,vissa förändras bara. Det jag avskyr är folk som spelar roller för att dom har baktankar. Pratade också om hur mycket min syster hade förändrat sig sen hon träffade A, bytte mediciner och fick en lägenhet. Jag vet att min mamma ibland önskar att min syster hade fått sin diagnos tidigare än hon fick. Hon var nästan 19 när hon fick veta. Jag kan inte heller sluta fundera på om allt det dumma i tonåren hade inträffat om hon hade haft sina mediciner då. Läkaren som satte diagnosen sa att det var konstigt att ingen hade diagnostiserat henne tidigare eftersom hon har en ganska grov form av den diagnosen. Hon fungerar som hon ska nu, hon har en lång väg att gå när det kommer till andra saker i hennes liv. Men inte en enda gång har jag hört henne tycka synd om sig själv för att hon har sin diagnos. Syster yster jag älskar dig fast du är ett rent helvete ibland.
Shade.
Dreamer, dreamer.
I'm walking out of your dream.
Idag.Igår.Nu.
Idag stod tiden still. Hjärtat slog och jag levde för hoppet. Tankarna har börjat komma tillbaka. Det gör mig lugn. Äntligen kan jag börja läka igen. Att bara få vara är min livsfilosofi för stunden. Jag förstår att du inte alltid förstår, men vem har sagt att allt måste ha en betydelse? Karusellen snurrar i en behaglig takt och jag känner mig fridfullt tacksam över att jag får dela den turen med dig min vän. L Y C K A
