det börjar med ett leende.

Det vackra vädret lockar fram Karlstads befolkning och alla kommer ut ur sitt skal. Idag intogs vårens första uteserveringsfika med blandade känslor. Vad är det för fel på folk? Har idag sett en tjej i en minimal kjol och linne! En kille i shorts och piké samt foppatofflor. Inget av det nämda är fel om det nu skulle vara sommar. Kan för all del inte förstå varför alla kläder måste av så fort solen kikar fram. Inte så konstigt att folk blir förkylda.
Årets första glass intogs med Helen tidigare idag och jag hittade en alldeles underbar liten affär när jag tog en promenad. Eftermiddagen tillbringades i herrhagsparken med Michaela och småttingarna. Jag älskar verkligen Herrhagen. Man brukar säga en gång herrhagsbo, alltid herrhagsbo. Det stämmer iaf in på mig.



Det finns frågetecken. Men jag ser det mer som ett stort pussel. När man tror att man är klar, det är då man förstår att de viktigaste bitarna fattas. Man letar överallt, men de är spårlöst borta. Antagligen fanns de inte där från början eller så hittar jag dem tids nog. Men det är väntandet och ovissheten som är jobbigast. Ignorans, glömska, tolerans? Nu vet jag de ordens innebörd. Inte vad de betyder, utan vad de innebär. Men jag har trots allt det andra kvar, det sägs att mycket i livet gör en blind. Vänta bara tills den silkestunna slöjan faller till marken, verkligheten kommer på besök och ni står kvar helt hjälplösa utan något försvar alls. Tänk att få tänka på det där underbara. Det som gör en varm. Förståndet är inte helt borttappat än. Det krävs ett mirakel, men det är svårt. Och du är för mycket. Du kväver mig med dina kommentarer. Dina ord äcklar mig, dina diskussioner är värdelösa. Trots att jag är ärlig så tycks du inte förstå mina svar på dina frågor. Upprepningar om och om igen. Trött. Trött på att få höra alla lögner om och om igen. Det spelar ingen roll vad som sägs längre. Inget kommer att få mig att ändra min åsikt om dig. Chansen fanns där. Nu är den borta för alltid. Och det enda du hade behövt säga var det du glömde bort när du såg mig i ögonen och ljög än en gång.


time.

Rätt udda start på dagen idag, dock såg jag det komiska i det långt efteråt. Du är det komiska och jag det tragiska. Papperstrassel och massor med måsten. Min blogg är ganska deprimerande fast jag mest mår bra. På något sätt har det alltid varit lättare att skriva när jag är arg, ledsen eller deppad. Satt inne på ett forum tidigare ikväll och läste. Folk gör så att man blir mörkrädd. Dubbelmoral i stora mängder och iq-befriade uttalanden. Nyfikenhet kan äta upp människor fick jag en gång höra. Det är först nu som man verkligen inser betydelsen.

...give me time, a little time to pick up the pieces from before. Even though I won't admite it- I'm broken on the inside...

punkt slut

Vill spy galla över er. Men ni förtjänar inte ens det. Har ni funderat på hur mycket lyckligare ni skulle bli om ni inte diskuterade, spekulerade och insinuerade saker om andra. Keep your shit. Vissa av oss växte upp, vissa förändrades. Vi rör oss, ni står still.

Det är så lätt att prata bakom ryggen, högga någon och vrida om. Vetskapen om att jag vet räcker. Slut på kapitlet.

***

Bara för att du inte visar din smärta så betyder det inte att den inte finns där, jag kan se den tydligt. Du kan gömma dig bakom ditt leende och andra personer. Det är ögonen som avslöjar dig. Jag har varit där du är. Samma grus och korn...våga!

RSS 2.0