Trötthet.
Jag är trött på situationen, trött på att jag inte lyssnar på mig själv när jag är inne i mina svackor. Trött på att inte låta någon lyssna. Jag har fastnat i ett mönster som jag inte har accepterat fullt ut. Man skulle kunna säga att det är självdestruktivt. Svagheten gör sig påmind och jag känner knappt igen mig. Måste lära mig att säga nej och tänka på mig själv för en gångs skull. Varför är jag så rädd att såra andra?- när jag sårar mig själv hela tiden. Strukturen faller sönder och jag bara ignorerar det samtidigt som jag försöker plocka upp bitarna. Känner många männsikor som har blivit substitut av olika slag. Att glömma någon kan vara svårt, det svåraste är att man själv sårar mer än vad som var meningen från första början.
Om man någon gång kunde se det ur ett annat perspektiv så skulle det bli så mycket lättare. Klumpen i magen gör sig påmind hela tiden, trycket över bröstet. Alla små tecken på att det är väg åt fel håll. Jag vet vad jag vill och hur jag ska ta mig ut ur det rent hypotetiskt, att omsätta det i praktiken är svårare eftersom jag låser mig. Varför ska man nöja sig med det näst bästa och hoppas på att det bästa ska ske. Jag sätter punkt och lurar mig själv igen. Planerar inte att falla lägre än vad jag har gjort. Det värsta är att jag aldrig kommer orka samla mod och berätta vad som gnager mig. Att vilja ha lycka är normalt, frågan är bara hur högt priset är för att kunna få det?
Tankarna maler runt i huvudet, många nätter har spenderats i mörkret och tystnaden för att hitta lösningar, många tårar har fällts. Oron för andra gör att man inte orkar tänka på sig själv. Egentligen har jag mig själv att skylla. Belastar man sig med andras problem skjuter man undan sina egna. Jag önskar bara att någon kunde hjälpa till utan att jag ber det. Så, nu har jag fått ur mig lite. Måste skriva av mig mer, har blivit dålig på det.
***
Dagen hitills har spenderats med lillprinsen. En rejäl höströjning står på schemat. Är det rent omkring fungerar jag bättre. Vi ska snart göra oss iordning och ta oss vår vanliga långpromenad. Det har blivit en söndagstradition som jag inte vill bryta. Kvällen kommer att tillbringas med en god bok eller en film. Känner inte för sällskap egentligen, kravlösheten passar mig bättre. Nu blir det promenad.
Om man någon gång kunde se det ur ett annat perspektiv så skulle det bli så mycket lättare. Klumpen i magen gör sig påmind hela tiden, trycket över bröstet. Alla små tecken på att det är väg åt fel håll. Jag vet vad jag vill och hur jag ska ta mig ut ur det rent hypotetiskt, att omsätta det i praktiken är svårare eftersom jag låser mig. Varför ska man nöja sig med det näst bästa och hoppas på att det bästa ska ske. Jag sätter punkt och lurar mig själv igen. Planerar inte att falla lägre än vad jag har gjort. Det värsta är att jag aldrig kommer orka samla mod och berätta vad som gnager mig. Att vilja ha lycka är normalt, frågan är bara hur högt priset är för att kunna få det?
Tankarna maler runt i huvudet, många nätter har spenderats i mörkret och tystnaden för att hitta lösningar, många tårar har fällts. Oron för andra gör att man inte orkar tänka på sig själv. Egentligen har jag mig själv att skylla. Belastar man sig med andras problem skjuter man undan sina egna. Jag önskar bara att någon kunde hjälpa till utan att jag ber det. Så, nu har jag fått ur mig lite. Måste skriva av mig mer, har blivit dålig på det.
***
Dagen hitills har spenderats med lillprinsen. En rejäl höströjning står på schemat. Är det rent omkring fungerar jag bättre. Vi ska snart göra oss iordning och ta oss vår vanliga långpromenad. Det har blivit en söndagstradition som jag inte vill bryta. Kvällen kommer att tillbringas med en god bok eller en film. Känner inte för sällskap egentligen, kravlösheten passar mig bättre. Nu blir det promenad.
...sch
Har så mycket jag vill skriva om, men skrivkrampen verkar inte släppa. Ångesten har svept förbi flera gånger idag. Vissa dagar är helt enkelt värre. Idag existerar varken du eller jag fullt ut. Transparenta ord och falska gärningar.
