dorisnova

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Huvudet exploderar snart känns det som. Massor med tankar som kommer och går. Inga dåliga, men det kan bli för mycket av det goda med. Den här korta veckan har jag insett att jag inte känner en person så bra som jag trodde samtidigt som jag känner en person bättre än jag borde. Allt känns bara helt bisarrt på något sätt. Vissa personer förändrar sig aldrig medan andra har förändrats radikalt sen man hamnade i mammabubblan, det är helt sjukt hur mycket man lär sig att uppskatta de sanna vännerna man har. För ska man vara ärlig så försvann ganska många när man blev gravid och tråkig, en annan del försvann när man fick barn och blev supertråkig. Men egentligen klagar jag inte. Jag kanske inte är den bästa på att höra av mig men och andra sïdan så ligger inte allt ansvar på mig. Det finns vissa personer som jag inte har pratat med på ett år.

Jag har alltid ansett att man ska göra sig av med allt som får en att må dåligt, vänner, saker, tankar m.m eftersom man förtjänar bättre. Positiv energi får en att kämpa vidare. Jag tänker inga tänk-om tankar längre men ibland så känns det så jävla ensamt. Jag vill ha någon jag kan sitta och gnälla med. Innerst inne finns det nog ingen jag kan lita på fullt ut, men jag deppar inte för det. Jag förstår inte varför man måste låtsas vara vänner för att man kände varandra för många år sedan. Dom två människorna jag litade på mest flyttade från Karlstad. Den ena har jag inte pratat med sen i augusti, den andra pratar jag sporadiskt med på msn. Varför låtsas? Jag avslutar det kapitlet och påbörjar ett annat.

Vilket gnälligt inlägg det här blev. Nu har jag rensat ur lite iaf. Nu ska jag sova, jobbar morgon imorgon.


everybody leave´s