dorisnova

Jag har haft en konstig känsla inom mig ett tag. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel. Tävlan? Falskhet? Sandlådenivå? Jag vet faktiskt inte, löjligt är det iaf. Jag bryr mig inte om jag ska vara ärlig. Jag är van vid att tycka en sak om en person och inte ändra mig från dag till dag. Men visst gör det dig lycklig så varsågod. Du får som du vill. Men om du vill ha min åsikt om själva saken så är det helt enkelt inte värt det. Sluta blanda in mig bara, jag skiter totalt i det. Finito. Jag vill inte höra om hur andra personer mår från dag till dag eller hur dom beter sig mot dig, sluta överanalysera allt. Jag orkar inte lyssna mer,för nästa vecka kommer det vara samma sak igen.


Dagen har bestått av storhandling med Dramaqueen, snabbtitt på L&A´s lägenhet (så himla fin), donken (kors i taket, första gången på 4 år), snabbcigg och vagnlämning hos min vördade älghona som är en lika stor pms-biatch som jag just nu (symbiossyndromet), en jäkligt pissed off superman och en bergochdalbana av känslor.  Jag hatar verkligen den här perioden i månaden, har suttit och läst en bok, gråtit, skrattat,haft ångest för att sedan skratta och börja grina på en och samma gång. Snart är det över iaf.


Förövrigt så har det här varit en av de värsta kvällarna på länge, men vi ignorerar det, håller tyst om det, frågar inget, håller upp huvudet, målar på masken och låtsas som ingenting som vanligt. Tankar blir till ord som blir till meningar som inte leder någonvart ändå, så vi ignorerar det, ok?

laku noc.