dorisnova

Jag kör ett andra inlägg bara för att chocka er igen. Har läst ett par av de bloggar jag följer och jag har tre ord: Lol, skräll och retard. En gnäller om ungar, en gnäller om allt och inget, en annan borde inte få blogga överhuvudtaget, en kan inte stava, en är deprimerad, en överdriver, en är en attention whore, en idiot, en prinsessa, en bästa vän, en är en väldigt tråkig förstagångsmamma. Listan kan göras lång. Och jag är medveten om alla mina stavfel, särskrivningar etc. Visst sticker det i ögonen av att läsa det här? Att läsa era bloggar gör mig bara medveten om att jag inte är den gnälligaste personen på denna planeten. Ni förgyller min tillvaro och jag älskar er alla innerligt. Vad skulle jag göra utan er? Virka och prata i telefon med största säkerhet.

Priceless, bittra herrhagsbon är tillbaka och jag vet att ni giller't.

Kors i taket vad statistiken gick upp.

Dagen har tillbringast med min älskade son, gethonna och Nenna. Ungarna körde verkligen slut på varandra och efter maten hamnade alla i en slags matkoma. Dagarna flyter på helt utan anmärkning. Det börjar bli mörkare och kallare både inombords och på utsidan. Har en känsla jag inte kan sätta fingret på och det irriterar mig oerhört mycket. Erase and rewind...

Det finns mycket jag ångrar för tillfället. Det vara inte bara mitt fel att det blev som det blev. När man tror att någonting är över, bortglömt och förträngt så finns det alltid någonting som smäller tillbaka. Jag vill bara få ett slut på allt det som gnager. Ensamheten gör sig påmind om kvällarna men jag lider inte, man får sysselsätta sig för att försöka glömma det eländiga. Egentligen borde jag inte bry mig, repeatknappen har fastnat och vi kör på samma spår hela tiden.

Förändring är det enda jag begär för tillfället. Att bryta sig loss och lämna den här staden vore det ultimata. Jag är inte rädd för förändringar mer än andra. Hjärtat säger en sak och hjärnan en annan. Om man bara kunde bestämma sig en gång för alla. Att jag valt att inte blogga på ett tag har varit ett medvetet beslut. Jag har fortsatt skriva på boken och mitt uppe i det eländiga så ser jag att den börjar bli komplett. Perfektionisten inom mig skriker sig hes men jag orkar inte bry mig.

Borde egentligen skriva något vettigt men jag vet att ni läser ändå. Man behöver inte förstå allt för att bry sig. Man behöver inte höras varje dag för att veta allt. Bloggar och facebook har gjort att man bara antar att alla vet ändå. Jag ser fram emot nästa helg hos E. Ska bli skönt att spöka ut sig och släppa kontrollen för en gångs skull. Priceless som vi brukar säga i mina kretsar.


"If you wanna live your life it doesn’t mean that you have to stay strong
There’s always someone there to help you stand up strait and face it"

Jag har väldigt mycket att berätta, men jag väljer att dela upp det så att ni inte somnar. Ska man sammanfatta tiden från mitt sista inlägg fram till nu så blir det med två ord- ångest och lycka. Lycka för alla underbara vänner- både gamla och nya som får en att andas och se framåt, min älskade plutt som tjatar hål i huvudet på mig med sina frågor. Ångest för att saker och ting blev som de blev.

Skulle egentligen kunna skriva om saker som förbittrar min tillvaro, verkar vara sånt man vill läsa ändå. Jag är trött på folk med barn. Ja folk, vänner hör av sig. Det är inte en fråga om man kan men tydligen är det svårt att ens fråga. Ett dop dit och ett födelsedagskalas hit, vad gör det?

Har numera en fungerande tvättmaskin, ett nytt kök och min älskade retrolampa kom med posten idag. Imorgon blir det jobb och sedan planering inför onsdagen. Lite panik och ångest har ingen dött av. Ska blir skönt att få det överstökat. Heldag med bästa vännen är inplanerad.

Just nu saknar jag linlugg och hennes kloka råd<3


Nu ska jag diska (terapi) och dricka te. Jag tänker inte be om ursäkt för det här inlägget. Ni som borde fatta kommer att förstå. Jag är bara så förbannat trött.